Maamme

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
𝄆 Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord. 𝄇

Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi:
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng.
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus.
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog.
Här, här, i klar som mulen tid.
Med lycka hård, med lycka blid.
Det finska folkets hjärta slog.
Här bars vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal.
Som detta folk bestod.
Då kriget röt från dal till dal.
Då frosten kom med hungers kval.
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

Och det var här det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt,
Och det var här sin suck det göt.
Det folk som våra bördor bar
Långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott.
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land.
Vårt öga ser det här,
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: se det landet där.
Vårt fosterland det är.

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans.
Där tår ej göts, där suck ej fanns.
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land.
Var för din fattigdom ej skyggt.
Var fritt, var glatt, var tryggt.

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.[11]

Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,
soi, sana kultainen!
𝄆 Ei laaksoa, ei kukkulaa,
ei vettä rantaa rakkaampaa,
kuin kotimaa tää pohjoinen,
maa kallis isien! 𝄇

On maamme köyhä, siksi jää,
jos kultaa kaivannet
Sen vieras kyllä hylkäjää,
mut meille kallein maa on tää,
sen salot, saaret, manteret,
ne meist on kultaiset.

Ovatpa meille rakkahat
koskemme kuohuineen,
ikuisten honkain huminat,
täht'yömme, kesät kirkkahat,
kaikk'kuvineen ja lauluineen
mi painui sydämeen.

Täss auroin, miekoin, miettehin
isämme sotivat,
kun päivä piili pilvihin
tai loisti onnen paistehin,
täss Suomen kansan vaikeimmat
he vaivat kokivat.

Tään kansan taistelut ken voi
ne kertoella, ken?
Kun sota laaksoissamme soi,
ja halla näläntuskan toi,
ken mittasi sen hurmehen
ja kärsimykset sen?

Täss on sen veri virrannut
hyväksi meidänkin,
täss iloaan on nauttinut
ja murheitansa huokaillut
se kansa, jolle muinaisin
kuormamme pantihin.

Tääll' olo meill on verraton
ja kaikki suotuisaa,
vaikk onni mikä tulkohon,
maa isänmaa se meillä on.
Mi maailmass on armaampaa
ja mikä kalliimpaa?

Ja tässä, täss' on tämä maa,
sen näkee silmämme.
me kättä voimme ojentaa
ja vettä rantaa osoittaa
ja sanoa: kas tuoss' on se,
maa armas isäimme.

Jos loistoon meitä saatettais
vaikk' kultapilvihin,
mis itkien ei huoattais,
vaan tärkein riemun sielu sais,
ois tähän köyhään kotihin
halumme kuitenkin.

Totuuden, runon kotimaa
maa tuhatjärvinen
miss' elämämme suojan saa,
sa muistojen, sa toivon maa,
ain ollos, onnees tyytyen,
vapaa ja iloinen.

Sun kukoistukses kuorestaan
kerrankin puhkeaa,
viel lempemme saa nousemaan
sun toivos, riemus loistossaan,
ja kerran, laulus synnyinmaa
korkeemman kaiun saa.[12]

Our land, our land, our Fatherland!
Ring out, dear word, oh sound!
𝄆 No rising hill, or mountain grand,
No sloping dale, no northern strand,
There is, more loved, to be found,
Than this — our fathers’ ground. 𝄇

Our land is poor, and so shall be
To him who gold will crave.
The strangers proudly pass, but we
Shall ever love this land, we see,
In moor, and fell, and isle and wave,
A golden land, so brave.

We love our rippling brooks, so bright,
Our gushing streams, so strong,
The whisper of dark woods, at night,
Our starry skies, our summer light,
All, all that we, in sight and song,
Have felt and lived among.

Here fought our fathers, without fear,
With sword, and plough, and thought.
And here, in clouded times, and clear,
With fortune in their front or rear,
Their Finnish hearts have beat, and wrought
And borne what bear they ought.

Who tells, of all the fights, the tale,
In which this folk withstood,
When war did rage from dale to dale,
When frost set in, with hunger’s wail?
Who measured all their pouring blood,
And all their patience good?

And it was here their blood was shed,
For us, here, on this shore;
And it was here their joys were bred,
Here, that their sighs were heaved and fled,
That people’s who our burdens bore
Before us, long before.

Here it is sweet and good, we wot,
All, too, is giv’n us here;
However fate may cast our lot,
A land, a fatherland, we’ve got.
Will there a thing on earth appear
More worthy, to hold dear?

And here’s, and here’s this fatherland,
Here every eye it sees;
And we can stretch a pointing hand,
To show, with joy, its sea and strand,
And say, “Behold this country, this,
Our Fatherland it is.”

And if we once were made to rise
To gold clouds, from below,
And if we moved in starry skies,
Where no one weeps, where no one sighs,
To this poor lonely country, though,
Our longing hearts would go.

Oh land, the thousand lakes’ own land,
Of faith, and lay, and glee,
Where life’s main sea gave us a strand,
Our fore-time’s land, our future’s land,
Shy of thy poorness, never be,
Be calm, be glad, be free!

Thy blossom, hidden now from sight,
Shall burst its bud ere long.
Lo! from our love, shall rise aright,
Thy sun, thy hope, thy joy, thy light,
And higher, once, more full and strong,
Shall ring Our Country’s song.
(Trans. from Swedish by Anna Krook, 1904.)[13]